Jag har under en tid kartlagt hur ofta människor projicerar sina egna rädslor på mig, eller varandra. Det är så otroligt vanligt att någon kommenterar på något jag inte ens visste jag skulle vara en anledning till oro. Ett exempel är när jag skulle testköra min nya hemsida via några vänner och bekanta. En kommentar jag visste skulle komma var "Men tänk om potentiella kunder ser tatueringarna och kanske väljer någon annan på grund av det?"
Menat väl. Projicerar egna rädslor.
Ja tänk om? Tänk om potentiella kunder inte gillar mitt lila hår? Tänk om de inte gillar min röda kavaj, eller något annat plagg? De kanske inte gillar min klädsel, min röst, min attityd, mina idéer eller någonting alls av vad jag är eller gör.
Ska jag färga håret i en "acceptabel" färg som alla andra har så jag inte skrämmer folk? Ska jag dölja mina tatueringar och helst sluta tatuera mig? Ska jag skaffa grå, beige och bruna kläder så jag smälter in bättre?
Det är helt okay att bli bortvald. Det är ett tecken på att vi inte skulle kunna jobba ihop i alla fall. Det är okay att bli bortvald, av den simpla anledningen till att det talar om för oss vart på skalan vi befinner oss. Det är bra information.
Vill jag låtsas vara en annan person på grund av en kund? Nej.
På grund av en chef? Nej.
Vill jag leva ett falskt liv för att andra ska tycka om mig? Nej.
Är jag egen företagare för att vara slav för alla som kan vara en potentiell kund? Eh NEJ.
Jag har med flit plockat ut de delar som kännetecknar mig. För att provocera? Nej. För att visa vem jag är.
En dag kommer alla dessa gamla synsätt dö ut. Jag vet att jag är lite för långt fram men det är hela meningen, någon måste börja. Att man inte kan vara business och tatuerad är en patetisk tanke grundad i rädsla. "Men du gillar ju att provocera" var en annan kommentar.
Att provocera, vad är det? Om provocera är att vägra leva efter konstiga regler och gamla synsätt så visst, då älskar jag att provocera.
Jag är inte intresserad av att jobba med gamla dammiga idéer. Jag vill skapa nya, fräscha idéer. Då ser du att en sådan potentiell kund och jag aldrig skulle ha en framtid ihop ändå.
Att anpassa sig och låtsas vara någon annan är lätt för stunden men leder till ett olyckligt liv. Däremot, att vara den man är i de stunder det inte är accepterat är jobbigt för stunden men leder till inre trygghet och glädje.
Jag kan inte ens föreställa mig att leva på ett sätt som gör att jag aldrig kan göra saker utan att kolla av vad andra skulle tycka är okay och inte. Det finns inget vidrigare fängelse än det egna sinnet om man formar det så.
Om du skulle bli av med alla dina rädslor idag, vilka skulle det vara och vad skulle du göra om du inte var rädd mer?
