Prestationsångest eller bara livet?

Prestation & press

Idag ska jag inte skriva en lista på X saker du kan göra för att förbättra någonting. Idag ska jag dela en story som gav mig en insikt nyligen.

Det är en tyst morgon hemma hos mig. Jag älskar att gå upp före alla andra, när energin är lugn, huset är tyst och jag kan njuta med mitt morgonkaffe innan alla vaknar till liv och leken "ställa tusen frågor till Aida" börjar. Ahh, morgonfrid. Tyvärr gillar jag ju också sovmorgnar så det här är ingen "gå upp kl 05 och fånga dagen-grej jag pratar om. Jag kommer aldrig att bli den människan, det gäller att ha självinsikt ;)

Idag ska jag inte skriva en lista på X saker du kan göra för att förbättra någonting. Idag ska jag dela en story som gav mig en insikt nyligen. Jag har under min graviditet funderat mycket på prestation. Jag är en väldigt måldriven person och under tiden jag varit gravid har jag fått anpassa vad jag kan åstadkomma och producera, något som för mig är svårt för jag vill göra allt som min lilla hjärna kommer på och jag vill göra det direkt.

Prestationsångest eller bara livet?

När man växer upp i en Balkanfamilj är klimatet ofta hårdare och ärligare än en klassisk svensk familj. Detta säger jag med stor generalisering, så kom inte och kräv någon sorts studie. Bara chill. Det finns inget tassande på tå kring ämnen eller frågor. Ett exempel jag nyligen tänkt på är när jag var liten och föräldrarna hade familj eller vänner över på fika. Barnen var alltid tvungna att vara sociala en stund med familjens vänner. Vi hatade det och det var sjukt tråkigt men vi var tvungna att ha vårt bästa beteende och våra finaste kläder. De oundvikliga frågorna om skolan kommer alltid. Inte bara i min familj, i alla jag kände till.

I en Balkanfamilj är frågan ”är du bäst i klassen?” istället för ”hur trivs du i skolan?”. Ingen bryr sig om du trivs, det är irrelevant, alla måste gå dit, så sluta lipa, ungefär. Om svaret är ja resulterar det i ryggklappningar och beröm. Om svaret är nej besvaras det med "eh, jebote" (ah vafan, typ) och nästa fråga är ”vem är bäst då?”. Det kan verka brutalt för det svenska synsättet på prestation, jante och annat men här planteras ett tankesätt där man inte ska nöja sig med att vara "en medelmåtta". Man ska sikta högre, göra och vara bättre. Tonen är lite skämtsam och kul men frågan är seriös, hur är din intelligens och hårda arbete jämfört med de andra i skolan? Är du någon att räkna med eller en förlorare? Det finns nämligen bara de två, antingen är du en av de bästa eller är du ingen. Det finns inget hyllande av medelmåttor.

Vinnare eller medelmåtta

För en svensk kan det vara kränkande att höra att medelmåttighet är något dåligt. I flera andra kulturer är medelmåttighet samma sak som förlorare. När jag gick i skolan blev mina klasskamrater glada över att få tillbaka ett godkänt prov medan jag fick gå hem nervös om jag hade något annat än alla rätt. Då skulle jag förklara varför det blev så och vad jag gjorde för fel för att få något annat än 100%. Att få ett godkänt och hamna precis över gränsen för icke godkänt är pinsamt. "Grattis, du är inte helt dum i huvudet denna gång, du klarade dig precis. Du är bara lite bättre än ett fullkomligt misslyckande". Det är inga ord som sades, det är mentaliteten, det är energin.

Spola fram till mitt vuxna liv och självklart har det påverkat. Jag kan bara tala för mig själv men jag lärde mig att vara väldigt stresstålig, hela tiden kräva bättre av mig själv, inte nöja mig och sikta högre. Att nöja sig med ett "bare minimum" är för mig otänkbart. Jag har istället fått träna på att "done is better than perfect". Du får ursäkta men dessa begrepp finns inte på svenska på ett bra sätt. I alla fall, istället för att helt plötsligt förväntas vara vuxen och först då lära mig vad det innebär att presentera och göra ett extraordinärt bra jobb fick jag lära mig det sedan jag var liten. Skoltrötthet är ingenting som existerar där jag kommer ifrån. Det finns inget ord för det och du blir utskrattad som en clown om du pratar om skoltrötthet.

Det här har visat sig i reaktionen jag fått varje gång jag sagt att jag är bosnier. Responsen har alltid varit likadan, jag får berättat för mig om någon gång då de träffat eller känner en bosnier som varit extremt hårt arbetande, oavsett yrkesgrupp. Jag får alltid en story om bosniern de känner som gjorde ett exceptionellt bra jobb. För mig är det inget konstigt, inte för dem heller. Till saken hör att för oss finns det inga andra alternativ än att göra det absolut bästa man kan åstadkomma. Man gör sitt absolut bästa plus lite till. Helt enkelt bättre än någon annan hade gjort det.

Jag har inte växt upp i ett område med många med bosnier, eller utländska människor alls. De flesta familjerna jag kände till, vilka var få, såg till att göra rätt för sig, skaffa sig bra jobb och bo i ett bra område bland svenskar. Det finns givetvis alltid undantag och jag känner till ett sådant. Vi är ett tjurskalligt och stolt folk, det kanske är så man kan sammanfatta det. Vi kommer inte att nöja oss och vi kommer att jobba för det.

Det intressanta för mig i detta är tankesättet. Hur man tidigt planterar tanke- och förhållningssätt med frågor och förväntningar. Kanske är det för att jag kommer från en kultur där man ställer högre krav men själv har jag genom åren varit otroligt tacksam för att ha växt upp med dessa krav. I situationer där det krävts har jag inte bara visat mig göra ett bra jobb utan även imponerat. Gör ditt bästa eller gör det inte alls, det är inte så svårt. Där kommer också baksidan av den inställningen, done is not better than perfect och du kan inte få oss att göra någonting vi inte vill. Men gör vi det kan du räkna med att det blir gjort riktigt bra.

Självrespekt

Mycket av det handlar om självrespekt, hur du visar upp dig i världen. Vem vill du vara och presentera? Hur vill du bli ihågkommen? Höga krav är något bra om man använder det rätt men väldigt dåligt om det används fel, om det används för att kritisera sig själv och jämföra sig med andra. Den svenska delen av mig vill säga att det inte finns rätt eller fel, den bosniska kommer säga: ...sålänge det blir rätt.
Jag tror på den hårdare skolan, jag har sett resultatet av båda. Jag har också sett barn av den mjuka, icke-krävande skolan skapa en högpresterande version av sig själv också. Jag har hört "låt barn vara barn" i sammanhang där det inte finns några krav på dem och de växer upp förvirrade och utan riktning. Jag har också hört samma fras av föräldrar som har krav på sina barn och förväntar sig att de lär sig saker stegvis under uppväxten.

Som alltid handlar det om kommunikation, det finns rätt sätt och fel sätt att kommunicera men vad som är rätt och fel beror på individen du kommunicerar med. Om du inte får fram din poäng har du misslyckats, har du fått fram det du ämnade har du lyckats.

Det är nyttigt att känna press ibland, ge sig ut i saker man är rädd för, vara nervös inför nya utmaningar och inte veta om man lyckas eller misslyckas fast göra det ändå. Att leva ett bekvämt liv där man bara gör saker man känner sig trygg och lugn med tar oss inte till nya höjder, lär oss ingenting nytt om världen eller oss själva.

Att vara obekväm, otrygg och stressad är ingenting farligt och kan vara extremt utvecklande när det är för rätt sak. Det är inte alltid tecken på att man ska fly tillbaka in i tryggheten. Det kan också vara värdefulla riktningar på att man gör någonting nytt och utvecklande som kommer göra att man växer i sig själv. Vi behöver bara lyssna inåt, vara närvarande och medvetna, då kommer vi veta.

The average performer stops when they face fear. Iconic producer accelerates once they get frightened.

Robin Sharma

Den ideologiska infiltrationen |DEL 2 av serien om Queer Theory|

31 August 2024

I denna del av artikelserien granskar vi hur queerteori, som en gång var en akademisk disciplin med ett smalt fokus på kön och sexualitet, nu har integrerats i det svenska utbildningssystemet. Jag visar hur dessa ideologiska perspektiv påverkar våra skolor och det innehåll som undervisas till våra barn. Medan teorin syftar till att främja jämlikhet och inkludering, så väcker dess införande frågor om indoktrinering, förvirring bland elever och en potentiell konflikt med traditionella värderingar och religiös frihet.

Queerteorins becksvarta grundpelare

28 August 2024

I denna första del av min artikelserie avslöjar jag den sanna naturen bakom Queer Theory och hur denna ideologi har influerat och förvrängt utbildningssystemet och samhällsdebatten. Genom att granska nyckelpersonerna bakom teorin – Michel Foucault, Gayle Rubin, Pat Califia, Judith Butler och Hakim Bey – avslöjar jag deras kopplingar till kontroversiella och farliga idéer som pedofili och incest.

Ditt inflytande som förälder i den nya läroplanen

22 August 2024

Under det senaste året har jag fått många mail från föräldrar som önskar hjälp gällande den nya läroplanen där sexualundervisning har fått stor fokus och flyttat in i alla ämnen. Många föräldrar rapporterar om extrem sexualundervisning i unga åldrar samt lektioner som handlar om porr, queer theory och könsförvirrande samtal med barn.