Här är orginalartikeln och nedan följer min översättning av den.
https://www.theatlantic.com/ideas/archive/2022/10/covid-response-forgiveness/671879/
På min Youtubekanal läser jag upp artikeln och har givetvis kommentarer och svar på den.
I april 2020, när min familj inte hade något annat att göra, tog vi ett enormt antal vandringar. Vi bar alla tygmasker som jag hade gjort själv. Vi hade ett familjehandtecken som personen längst fram använde om någon närmade sig på stigen och vi behövde ta på oss maskerna. En gång, när ett annat barn kom för nära min då fyraårige son på en bro, skrek han till henne "SOCIAL DISTANSERING!".
Dessa försiktighetsåtgärder var helt missriktade. I april 2020 fick ingen coronaviruset av att passera någon annan som vandrade. Överföring utomhus var försvinnande sällsynt. Våra tygmasker gjorda av gamla bandanas skulle ändå inte ha gjort något. Men saken är den: Vi visste inte.
Jag har reflekterat över denna brist på kunskap tack vare en kurs om COVID som jag är med och undervisar i vid Brown University. Vi har ägnat flera föreläsningar åt att återuppleva pandemins första år och diskuterat de många viktiga val vi var tvungna att göra under enormt osäkra förhållanden.
Vissa av dessa val blev bättre än andra. För att ta ett exempel som ligger nära mitt eget arbete finns det en begynnande (om än inte universell) enighet om att skolorna i USA var stängda för länge: Hälsoriskerna med spridning i skolan var relativt små, medan kostnaderna för elevernas välbefinnande och utbildningsframsteg var höga. De senaste siffrorna om inlärningsförluster är alarmerande. Men under våren och sommaren 2020 hade vi bara glimtar av information. Förnuftiga människor - människor som brydde sig om barn och lärare - förespråkade båda sidor av debatten om återöppnande.
Länk: Derek Thompson: Skolnedläggningar var en misslyckad politik
Ett annat exempel: När vaccinerna kom ut saknade vi definitiva uppgifter om den relativa effektiviteten hos Johnson & Johnson-sprutan jämfört med mRNA-alternativen från Pfizer och Moderna. De mRNA-baserade vaccinerna har vunnit. Men vid den tiden var många inom folkhälsan antingen neutrala eller föredrog J&J. Detta felsteg var inte ondskefullt. Det var resultatet av osäkerhet.
Det är uppenbart att vissa personer hade för avsikt att vilseleda och gjorde vilt oansvariga påståenden. Minns ni när folkhälsovetenskapen var tvungen att lägga ner mycket tid och resurser på att uppmana amerikanerna att inte injicera sig själva med blekmedel? Det var dåligt. Desinformation var, och är fortfarande, ett stort problem. Men de flesta fel begicks av människor som på allvar arbetade för samhällets bästa.
Med tanke på den stora osäkerheten intogs nästan alla ståndpunkter i alla ämnen. Och i varje ämne fick någon till slut rätt och någon annan fel. I vissa fall hade rätt personer rätt av fel skäl. I andra fall hade de en förutseende förståelse för den tillgängliga informationen.
De personer som hade rätt, oavsett anledning, kanske vill vara glada. De som hade fel, oavsett anledning, kan känna sig defensiva och dra sig tillbaka till en ståndpunkt som inte stämmer överens med fakta. Allt detta glåpord och denna försvarsvilja fortsätter att sluka en hel del social energi och driver kulturkriget, särskilt på Internet. Dessa diskussioner är heta, obehagliga och i slutändan improduktiva. När det gäller så mycket osäkerhet har det varit ett stort mått av tur att få något rätt. Och på samma sätt var det inget moraliskt misslyckande att göra något fel. Att behandla pandemiska val som ett poängkort där vissa människor har fått fler poäng än andra hindrar oss från att gå framåt.
Vi måste lägga dessa strider åt sidan och förklara en pandemisk amnesti. Vi kan lämna bort de uppsåtliga leverantörerna av faktisk felaktig information och samtidigt förlåta de svåra beslut som människor inte hade något annat val än att fatta med ofullständig kunskap. Los Angeles County stängde sina stränder sommaren 2020. Ex post facto är detta lika meningslöst som min familjs maskerade vandringsresor. Men vi måste lära oss av våra misstag och sedan släppa dem. Vi måste också förlåta attackerna. Eftersom jag tyckte att skolorna borde öppnas igen och hävdade att barnen som grupp inte var i hög risk, kallades jag för "lärarmördare" och "génocidaire". Det var inte trevligt, men känslorna var höga. Och jag behöver verkligen inte dissekera och återuppväcka den tiden resten av mina dagar.Att gå vidare är avgörande nu, eftersom pandemin skapade många problem som vi fortfarande måste lösa.
Elevernas provresultat har visat historiska nedgångar, mer i matematik än i läsning, och mer för elever som var missgynnade i början. Vi måste samla in uppgifter, experimentera och investera. Är högdosundervisning mer eller mindre kostnadseffektivt än förlängda skolår? Varför har vissa stater återhämtat sig snabbare än andra? Vi bör fokusera på frågor som dessa, eftersom det är genom att besvara dem som vi kan hjälpa våra barn att återhämta sig.
Många människor har försummat sin hälsovård under de senaste åren. Särskilt rutinvaccineringarna för barn (mot mässling, kikhosta osv.) har sjunkit kraftigt. I stället för att diskutera vilken roll budskapet om COVID-vaccin har haft för denna nedgång måste vi lägga all vår energi på att få upp dessa siffror igen. Barnläkare och folkhälsovetare måste arbeta tillsammans för att få fram en bättre kvalitet på vaccinet.
Barnläkare och folkhälsoansvariga måste samarbeta för att nå ut till samhället, och politiker måste överväga skolplikt.
Ett vanligt talesätt säger att de som glömmer historien är dömda att upprepa den. Men om man uppehåller sig vid historiens misstag kan det också leda till en upprepad ödesloop. Låt oss erkänna att vi gjorde komplicerade val inför en djup osäkerhet och sedan försöka arbeta tillsammans för att bygga tillbaka och gå framåt.
Emily Oster är ekonom vid Brown University. Hon är författare till boken The Family Firm: A Data-Driven Guide to Better Decision Making in the Early School Years och Expecting Better: Why the Conventional Pregnancy Wisdom Is Wrong-and What You Really Need to Know.
