Ibland undrar jag om folk vet att ingen är tvingad till sitt liv i sin nuvarande form. Om man är missnöjd med sitt jobb, sina kollegor, tycker att saker är jobbiga, orättvisa och suger, att man kan starta eget företag? Om man tycker att människorna man umgås med är idioter kan man sluta umgås med dem. Man kan till och med flytta. Vet folk det här?
Är inte kulturen på jobbet som du vill, tycker du att chefen är värdelös och du skulle gjort ett bättre jobb? Mycket bra! Gör ett bättre jobb! Jag tycker att alla ska få prova livet som den andre personen. Jag är övertygad om att du kan göra annorlunda. Var den förändringen! Ansvaret för din lycka ligger på dig och enbart dig. Inte chefen, partnern, kollegorna eller läkaren. Jag vill verkligen att alla ska göra det. Vet du varför?
När du är hemma och gnäller om kollegor, vänner, pratar dåligt om människor, berättar hur dåliga de är, hur dumma, fula, feta och tröga de är, så berättar du för dina barn följande saker:
- Det är okay att prata illa om människor, så länge de inte hör det förstås, för det vore elakt att säga elaka saker till någon
- Någon kan prata illa om dem bakom deras rygg och de får aldrig en chans att förändra eller veta om det, man ska stå ut med falska människor
- Man ska bita ihop och ogilla sitt jobb och kollegor, det är bara så livet fungerar, strunta i lycka, det viktiga är att gå hem och klaga, inte lägga energin och tiden på att skapa sin egen lycka
- Ansvaret för sin egen lycka ligger på chefen, partnern, läkaren, bästa vännen, bara det inte är dig själv, det är ju andra som är idioter
- De som avviker, de som följer sin egen väg är dåliga människor för att de inte rättar sig i ledet, så rätta dig i ledet, det är viktigt att inte vara sin egen personlighet
Om det inte är några barn som (tack gode gud) hör din klagosång så berättar du följande för den du pratar med:
- Du är konflikträdd och tar den svages metod: att prata bakom någons rygg
- Du är feg
- Du är opålitlig
- Du är falsk
- Du pratar om dem också när du tycker att de gjort något men de har ingen chans att bemöta det för du säger det inte till rätt person.
Jag har lärt mig en sak av alla år av okonstruktivt skitsnack. Det går ju såklart inte att ge människor kritik på saker man inte har med att göra. När suget dyker upp för dem att berätta vad de tycker inser dem att de inte har någon rätt att yttra sig om ditt liv och hur du lever det men frustrationen måste ju ut någonstans, så var går den? Till en medtyckande kompis såklart. Och trycket är genast lättat. En stund. Tills den missnöjde får ett nytt infall av självhat och måste rikta fokus någon annanstans, för att det gör för ont att kolla i spegeln.
Jag har lärt mig att när jag får kritik av det okonstruktiva slaget, dvs, den sortens kritik som inte är menad att jag ska höra och agera på, så tar jag först en liten stund att reflektera om det ligger sanning i det och om det gör det, spelar det någon roll? Är det något jag vill förändra?
Sedan förändrar jag om det är något jag vill förändra och om det inte är något konstruktivt utan enbart någons personliga tyckte om mig så kollar jag en stund på personens liv.
Den människan som pratar och tycker så om mig, hur lever den? Är den lycklig? Har den ett givande och kärleksfullt förhållande? Hälsa och fysik att vara stolt över? Är de nöjda med sig själva? Kan de lägga sig stolta och nöjda på kvällen med vetskapen att de gör sitt bästa och är sitt bästa? Lever de på ett sätt de vill? Oftast…hör och häpna, det gör de inte. Missnöjet kommer från dem själva till dem själva men projiceras på mig och dig.
Det går inte att vinna med vissa människor, du kommer bara sitta där trasig av att försöka och har du otur kommer du inte heller veta vem du är längre. Vissa människor bestämmer sig för att inte gilla dig, ditt liv och se fel i allt du gör. Du kan inte göra någonting åt det. Jag har varit där flera gånger. Fler än jag kan räkna. Jag har inte gjort det enkelt för mig genom att göra på okonventionella sätt i branscher och områden där man inte bör vara ..well, jag. Jag har än idag samma problem. Skillnaden är att jag inte längre bryr mig. Jag ser det. Många glömmer att jag är beteendeexpert. Jag ser allt om jag vill.
När jag förstod att vissa människor retar sig på att jag är som jag är blev jag mig själv ännu mer.
Jag gör det jag är bra på och jag gör det jag tycker är roligt. Jag jobbar mer än någon jag träffat och jag har ett liv jag älskar. Det är bara väldigt jobbigt för många att acceptera det. Vad de stör sig på är olika, att jag har roligt och inte följer normen, att jag har frihet för att jag skapat mig det, för att de tolkar mitt hårda arbete som tur eller för att jag inte verkar ha ett enda problem i världen för att jag ser på utmaningar på ett lättsamt sätt. Jag vet inte, och det spelar ingen roll. Det som däremot spelar roll är hur denna giftiga energi sprids vidare från en infekterad person.
Jag vill att du vet detta: alla kämpar med något. Bakom varje leende, skratt, till synes bekymmerslösa kallprat finns det ett sår som försöker läka. Det är förluster av familj eller vän, det är uppbrott, det är ångest över ekonomi som inte går ihop, det är oro, det är självkritik, det är komplex, ensamhet, rädsla. Ett liv fullt av lycka och olycka. Känner du inte till vilka dessa är har du förmodligen inte rätt till det. Om du känner till dem är det troligen för att personen räknat med dig vid sin sida när livet blivit hårt. Så antingen har du inte ens rätt att känna till det eller så är du ännu värre, känner till och misslyckas med att vara en bra människa.
Det jag vet är att dina barn hör dig prata. Barn är smartare än många vuxna. De har inga inlärda processer ännu, de lär sig genom att koppla ihop punkter till mönster. De hör. De förstår. De känner. De ser på dig och de lär sig att göra som du. För dem är du en förebild, en idol, du vet allt om livet. Så spela inte förvånad, spela inte chockad över att mobbningen orsakar så mycket problem i skolor att barn begår självmord. Inget barn föds med en önskan att dö. Inget barn föds med önskan att skada andra. Det skapas miljöer kring dessa barn och vuxna som gör att de inte orkar mer. Du kanske tror att lite harmlöst skvaller inte påverkar men åh så fel du har. Men visst, vill man blunda tillräckligt hårt kan man det. Vi kan ju rasa över den där hemska låten med det där konstiga rockbandet, eller det där TV-spelet där man skjuter massa människor och stjäl bilar. Usch ja.
Eller är det bara så att ett starkt sinne och inre trygghet inte kommer att bli påverkad av lite elgitarrer? Men blunda vännen, tills ögonlocken skär in i ögonen.
Att människor mår dåligt eller blir sjukskrivna har mer sällan med arbetsbördan än med andra människor att göra. Du är helt och fullt ansvarig för de ord och den energi du skapar och sprider. Självklart kommer ingen kollega komma till dig och säga att du sårat dem, på ett naket och öppet sätt berätta hur dina ord gjort att de ifrågasätter sig själva, inte vill gå till jobbet, har ångest och kämpar hårt bara för att orka gå upp på morgonen. Nej, de kommer att träffa dig vid kaffemaskinen, le och säga hej och godmorgon varje dag, de kommer att stå ut, tills de en dag inte gör det längre. Tills de slutar. Och det kommer troligen inte ens gå ut över dig. Och du kommer sitta där och ösa mer gift ur din infekterade mun. Men inget av det spelar roll, bara en sak spelar roll: Är du den du vill vara?
Ibland kan jag inte längta tillräckligt mycket till att en intelligent livsform tar över. För det är inte vi.
