Aida Reva
Jag trodde aldrig att jag någonsin skulle slåss för ett land eller dess mänskliga rättigheter. Hela min vakna tid går nu till att slåss samma land som jag flydde till för just de rättigheterna när jag som ett litet barn flydde ett krig. Samma land som tog emot mig och min familj gav oss en chans att börja om. Men otryggheten kom krypandes igen.
Jag har aldrig varit intresserad av politik och alltid tyckt att det varit fånigt när människor lägger sig i saker de inte kan göra någonting åt. Tråkiga samtal om skatt och politikers förehavanden. Grannar som blir oense över politiska åsikter över fredagsvinet. Vilket trams. Jag flydde en gång, jag växte upp i trygga områden i ett land som stolt pratade om dess neutralitet, mänskliga rättigheter överlägset alla andra länder. Samma land som med slogans och stolta utrop berättar för alla hur både människor och djur har det bättre i fantastiska Sverige, hur alla är välkomna, hur alla åsikter är okay och alla är fria att göra som de vill och vara vem de vill.
Vad jag märkt genom åren är att allt jag nämnt ovan är lögner. Lögn efter lögn. Det är omöjligt för en svensk som aldrig bott i ett annat land eller ens reser utomlands längre perioder att se. Allt döljs vackert bakom ett leende ansikte varifrån den passiva aggressiva, svenska, dåliga andedräkten pyr. Har jag fått det bra här? Javisst. Jag har skapat det bra här. Vi har genom åren slagit oss blodiga för att skapa ett bra liv. Är det bara dåligt här? Nej, det här är ett fantastiskt land på många sätt, annars hade jag aldrig stannat här. Men vi måste ha en verklighetstrogen bild. Vi börjar få det nu.
Hur jag sett lögnerna genom åren tar jag i ett annat inlägg, detta handlar om hur den perfekta svenska bilden håller på att rasa mitt framför ögonen på oss alla. Du kommer inte att kunna relatera till denna text och till och med anse att den är dramatisk om du växt upp trygg och gosig, aldrig upplevt tunga trauman eller varit rädd för ditt eller din familjs liv. Jag är glad för din skull.
Nu frågar folk mig varför jag är så engagerad i frågan om vaccinpass. Vad gör det mig? "Det är väl bara att..." Nu mer än någonsin märker vi hur det leende ansiktet börjar visa sin rätta form. Hur fri du är, vad som egentligen gäller när man kikar in bakom kulisserna.
Men jag vet bättre. Det är inte "bara". Jag och min familj har gjort den här resan. Vi kommer inte göra den igen. Min dotter kommer inte växa upp i en värld där mänskliga rättigheter trivialiserades bort för ett avsnitt av the bachelor på Netflix. Jag slåss för DITT land. Jag slåss för DIG. Jag slåss för allting svenskt som tog mig hit och gav mig en chans till ett normalt och tryggt liv. Jag känner mig inte trygg längre. Jag känner mig lika otrygg som när jag bodde i en hytt med min familj på flyktingfärjan i en skånsk hamn, där varje dag kunde betyda att bli skickad någonstans i världen ingen av oss visste vad som väntade. Hur många gånger förväntas jag fly för mina mänskliga rättigheter? För mitt liv? Hur många gånger ska psykopater och narcissister ges så pass stor makt att din kropp inte längre är din?
Du vet inte vad otrygghet är. Du vet inte vad det betyder att vara rädd för sitt liv. Men det vet jag och jag hoppas du aldrig behöver få reda på det. Nu ägnar jag hela min tid åt att slåss för oss båda. Krig är inte längre och kommer troligen aldrig mer att manifesteras i den form du tror. Det kommer inte vara minor och vallgravar. Det är nu psykologisk krigföring, det är robotar, AI, hjärntvätt, chip och medicinsk terrorism. Du måste keep up om du ska ha en chans.
Jag trodde aldrig jag skulle befinna mig på en demonstration, en frihetsmanifestation. Det var enligt mig något för aktivister och low lives som inte har något vettigt att göra. Men vi lever och växer, lär oss och utvecklas. Liksom jag. Jag inser nu att det inte är något för sysslolösa. Det är för oss alla, för det är vi som bestämmer, inte en handfull människor i regeringen. Så på lördag kommer jag vara där. Och jag kommer gå där och med hela min själ insupa energin från frihetskampen. För friheten. För att min dotter aldrig kommer behöva känna sig otrygg i sitt land. För att hon aldrig kommer behöva ställas mot sina medmänniskor. För att hennes kropp är hennes och ingen annans. För att hon är en fri människa i sitt land och alltid kommer att vara så länge jag andas. För att jag var där och slogs med hela mitt väsen för henne och för hennes frihet.
Till min lycka ser jag hur fler och fler nyktrar till, som ur en dålig fylla börjar de vakna till och börjar få ordning på tankarna.
Och du kommer vara där också. För att om du inte står upp för någonting, kommer du dö för ingenting.
Dramatisk? You have seen nothing yet.
Vi ses på lördag!
.A
Skribenten har en sorts giftig mundiarré som struntar i all form av vetenskap och evidens. Och det är inte det värsta, hon gör till och med ett försök att tala för barnmorskor, stort misstag. Texten är full av "duktighets-hets". Man kan nästan tro att hon försöker vinna något sorts godhetspris. Ett pris får hon av mig åtminstone "Årets Mundiarré", grattis.
Efter att min text om RFSUs bok "Snippor och snoppar" har delats hundratals gånger och många andra har lyft problemet med boken så har RFSU fått mail och samtal från föräldrar som vill ha svar. "Delas denna bok ut på våra barns förskolor?" Det här är problemet med RFSUs "svar."
"Doktor Axel lyssnar först på hennes rygg och rumpa. Sen får Maria vända på sig och Axel lyssnar med stetoskopet på hennes mage och snippa." Texten är ur en bok som riktar sig till förskolebarn, skriven av Anna Kosztovic, utgiven av RFSL.