När jag var 18 år gjorde jag abort. Jag gjorde det som rekommenderades mig och fortfarande rekommenderas unga tjejer: jag gick på p-piller. Jag visste tidigt att jag aldrig ville ha barn och var därmed noga med att ta mina piller. Då jag var i ett flerårigt förhållande var piller enligt experterna det bästa alternativet.
Tills det inte var det.
Jag reagerade på att min cykel hade rubbats och jag testade mig direkt. Det visade sig att jag var ett par veckor in i en graviditet, ca 6-7 veckor närmare bestämt. Jag fick sitta i ett samtal med någon på ungdomsmottagningen och fick olika alternativ presenterat för mig. Jag pratade med mina föräldrar och sa vad jag tänkte och ville. Jag ville absolut inte ha ett barn. De skulle hjälpa mig vad jag än ville.
Jag fick berättat för mig av läkare hur en tidig kemisk abort går till. Det som förklarades för mig var hur min kropp kommer påverkas. Bara min kropp. Inte fostrets. Jag fick inte veta någonting om ett forsters utveckling eller vad allt detta innebar.
Jag fick veta att innan vecka 8 fick man piller, låg ett dygn på sjukhuset och blödde och fick därefter åka hem. Man fick också möjlighet att tala med en kurator av något slag om man kände att det behövdes efteråt. Sagt och gjort, detta var vad som skedde. Jag fick en tid direkt någon dag senare. Jag var bestämd, behövde ingen kurator och efter att allt var klart åkte jag hem. Som ett tandläkarbesök besök åkte jag hem, jag var öm och allt var över.
Jag är idag otroligt tacksam för att jag inte behövde genomgå en graviditet som 18-åring i ett förhållande som inte var rätt för mig eller ett barn. Jag var inte känslomässigt mogen för att ta hand om ett barn då.
Jag är också otroligt tacksam att jag skyddade mig så gott jag kunde och att en abort inte var ett sätt att slippa ansvar för mig.
Jag är tacksam för det stöd och alternativ jag hade då.
MEN.
Betyder detta att jag står för fri abort?
Absolut inte.
Hade aborten behövt göras i ett senare skede där man plockar sönder ett foster hade jag aldrig genomgått det. Hade jag fått ett fosters utvecklingsstadie förklarat för mig och det behövdes en abort efter att ett hjärta slår, efter att det hör sin mammas röst och suger på tummen, då hade jag inte satt min "kvinnorätt" först.
För mig (som det borde vara för alla) är och kommer alltid BARN VARA FÖRST. Oavsett vilka rättigheter jag anser mig ha. Ett barn i livmodern känner smärta, det känner glädje, det har känslor. Fysiska och emotionella känslor. Den plats som ska vara det tryggaste, vackraste och säkraste för ett liv i utveckling är livmodern och därefter vid mammas bröst. Så är naturen skapad oavsett vad den moderna människan och alla dess agendor tycker om saken.
Det är inte 50 år av kvinnors rätt som tar slut. Det är 50 år av massmord på foster som tar slut.
Tycker jag att man ska förbjuda abort?
Nej och ja.
Efter att fostret kommit in i det stadie där det känner smärta, är medveten, lever och har hjärtslag handlar det om barnets rätt, inte kvinnans rätt. Bara för att det är inne i livmordern och man inte kan se det betyder det inte att det inte är en ren och skär avlivning.
När är detta? Jag vill också veta exakt. Ett fosters utvecklingsstadie är extremt viktig allmänkunskap. Just nu går det omkring miljoner människor fulla med åsikter och tomma på kunskap.
Ska man förbjuda abort för minderåriga som våldtagits?
Nej. Vi pratar nu om två barn, inte en vuxen kvinna som skulle skyddat sig och tagit sitt ansvar som vuxen.
Ska man tvinga kvinnor föda barn de inte vill ha? Igen, vems rättigheter kommer först? Vuxen kvinna eller ett hjälplöst spädbarn som måste utstå tortyr i livmodern innan det till slut avlider?
Och, jag ser hur det förs diskussioner om "eliten".
Detta är enligt mig inte "elitens" sätt att ta bort kvinnors rättigheter.
Det faktum att man så hårt försvarar abort oavsett vilket utvecklingsstadie ett foster befinner sig i är moraliskt och empatisk vidrigt. Bara för att du inte kan se det betyder det inte att det lider. ALLA kommer second hand efter barn. Barn ska skyddas först. Alltid.
Verkar det som elitens värderingar? Nej.
Pratar vi om "eliten" passar abort dem perfekt. Depopulation som sköter sig självt. Människor som är övertygade om att de ska döda sina små när det passar är det ultimata sättet att ta bort allt mänskligt i oss. När de fått oss att hjärntvätta oss själva vet vi att vi är illa ute.
Vi har kommit till ett stadie där kvinnor anser abort vara ett preventivmedel och skriker med skyltar på gatorna i demonstrationer hur de ska dra ut "det lilla fanskapet" ur sin kropp och döda det". "Eliten" ler och njuter av dekadensen och förintelsen av humanism och empati.
Om jag själv hade behövt föda barnet jag inte ville ha ifall det gått för lång tid in i graviditeten? Ja. Det är vad vi gör som människor, skyddar våra små. Då hade jag gjort det och tagit mitt ansvar.
Hade det varit enkelt? Nej.
Vi behöver ställa om från rättigheter till skyldigheter. Varje fertil kvinna vet vad risken och möjligheterna med sex är. Oavsett preventivmedel.
Om jag hade blivit våldtagen? Nej det hade inte varit mitt fel. Och att kunna göra abort direkt innan det finns en kännande människa i magen ska vara en direkt åtgärd om man så vill.
Men efter det? Då finns det ännu en person som är ännu mer oskyldig och återigen har min "rättighet" ingenting med saken att göra.
Och angående de nästan 50 år med fri abort som gått, vill du ha siffror?
63 miljoner foster har mördats, och counting varje dag.
Så ska vi lipa över massmord i världen kan vi börja med våra egna kroppar och val.
Diskussionen är komplicerad.
Den är komplicerad för att vi har glömt bort och förtryckt våra prioriteringar.
Den är komplicerad för att vi har hängt upp oss på rättigheter och glömt skyldigheter.
Den är komplicerad för att teknologin ger oss makt naturen aldrig räknat med.
Den är komplicerad för att egot är större än någonsin.
Den är komplicerad för att vi har aldrig varit så bortkopplade från våra rötter och vårt inre som vi är nu. Diskussionen är komplicerad, jag har inga enkla svar och mina åsikter är inte självklara. Ingen borde tycka att något av detta är självklart men överallt ser jag "självklara" svar.
Orättvist skit händer oss. Det är naturens lagar. Livet är inte rättvist och ingen har någonsin lovat oss det. Men vad historien desperat försöker lära oss är att vi kan inte ogöra en rättvisa genom att göra en annan.
